Knasigheter

Var och gjorde lite knasigheter i går...
Jag och Hanna, som bor i lägenheten över fick för oss för ett tag sedan att sjunga gospel....så i går var vi och provsjöng (ja du läste rätt, provsjöng!!!) till Lidingö gospel.
För er som känner mig så vet ni att det inte är min normala företeelse att få för sig att provsjunga för någon. Vet inte riktigt vad som händer med mig. Är det luften här ute eller kanske vattnet?
Jag var så nervös att jag nästan var på väg att hoppa från Lidingöbron. Jag sjöng fel och stakade mig men trotts det verkade det som att jag gjorde någonting bra för jag blev antagen (Hanna också) och fick vara med på första övningen på en gång.

Efter det när vi skulle hem så lyckades jag igen....Ja Lars jag åkte vilse igen. Vi var i Breviks kyrka och därifrån tar man Lidinöbanan två stationer till Kottla där man tar bussen hem.
Lidingöbanan är ett stycke järnväg som ligger kvar på södra Lidingö och på den järnvägen går det typ som ett gammalt pendeltåg. Och när jag säger gammalt så menar jag GAMMALT! Man sitter på slitna, gammla dynor och det är en skakig och högljud resa.
Vi tänkte att det funkade som ett vanligt pendeltåg som stannar på varje station men så var det inte. Tydligen skulle man höra mummlet som kom ur högtalarna genom det genomträngande ljudet av ett skrutt-tåg på rälsen och sedan plinga där man vill av. (typ som en buss på räls, rälsbuss?) Vi kunde hoppat av tre stationer efter men att gå 1,3km i regnet var inte så lockande så vi åkte till Ropsten (dvs över Lidingöbron) och fick vänta tjugo minuter på att åka tillbaks in på ön igen.

Vilka äventyr man får vara med på! ;P


Vill avsluta med ett citat från en lärare: "man blir aldrig så svensk som de som flyttar till Spanien"
De kan ni ju fundera över...