Förr eller senare...

Nu har det hänt som vi i släkten vetat om att det skulle hända förr eller senare. Min gammelfarmor somnade in i natt och kommer aldrig vakna igen.
Tänk att det spelar ingen roll hur länge man gått och väntat på en sådan grej, det känns lika tomt ändå. Hela mitt liv har hon varit den där krutgumman som alltid gav svar på tal och hade ett skämtsamt sätt som jag inte stött på hos någon annan.
För ungefär 1,5år sedan ramlade hon och sedan dess har hon inte kunnat gå utanför lägenheten. Efter det gick det ganska fort till det att hon inte kunde komma upp ur sängen. Trotts det så var hon samma pigga och glada Aina när man hälsade på. Vårt vill jag komma med det här då? Troligtvis till det jag nämnde förr att man vände sig vid tanken att nu har hon inte långt kvar men Trotts det är man helt paff 1år senare när hon är borta. Känns otroligt konstigt att hon är borta samtidig som att det inte var så mycket till liv att ligga i sängen hela dagarna.

På det flesta ställen i livet finns det olika system och lagar som styr människor och deras varande. Dessa system går det att ändra och justera i efterhand så der borde det gå att göra med det här systemet också.
Förr eller senare "skall vi den vägen alla vandra" men tänk er ett ställe där man inte behöver förlora någon, där alla finns kvar. Jag vet att det finns några brister i förslaget som åldrande och överbefolkning av jorden men de ska jag fila lite på det och skicka vidare förslaget till högre ort så får vi se ;)