Dagen...

I dag har jag fått varit lärare….typ….eller iaf rättat en lärare.

Efter lunch i dag skulle vi ha ett nytt ämne som heter nått så fyndigt som ”Folkrörelse kultur och samhälle”. Det fyndigaste med det hela vara att läraren inte visste om att han skulle ha ett ämne som heter ”Folkrörelse kultur och samhälle” och inte heller visste han att han skulle ha det med oss. Vet inte om det var lärarens egna ansvar som brast eller om det var kommunikationen mellan lärare, rektor och schemaläggare som brast.

Först när en person frågade honom på lunchen om vi skulle ha honom så skrattade han och trodde att den drev med honom. När sedan vi suttit och väntat i en kvart och jag och en till gått ner för att hämta honom så förstod han att vi var allvarliga. Han skrattade inte längre då.
Det märktes att han kunde ämnet folkrörelser iaf för de började han o berätta om vilket var intressant. Det roliga var när han skulle prata om frikyrkorörelsen, närmare bestämt missionskyrkan så visade det sig att han var den enda lärare som inte tillhörde någon kyrka. Med lite hjälp av mig och en annan missionare i klassen så gick det dock bra och då fick man ju även briljera lite med sina kunskaper. Vilket alltid är trevligt.
Nästa lektion med honom ska vi ha om tre veckor och då lovade han att vara påläst.

Efter skolan gick jag och några till och fikade i centrum och lite senare åkte jag på körövning i Brevik. Det är väll typ det som hänt i dag.
I morgon ska vi med tvåorna på hajk till ”skatboet” så vi får väll se om det blir någon rapport där ifrån.

Den som lever får se…

bara ändå

Ja jag vet att jag är en dålig människa, har inte bloggat på typ två månader nu. Tänker inte börja skylla ifrån mig eller nått utan det får helt enkelt vara så.

På begäran ska jag här försöka skapa ett blogginlägg och då ska jag försöka kom på något bara ändå....det blir väll lätt......typ :S

Aja vi börjar här: JAG ÄR KÄR!
(haha nu är ni allt bra nyfikna)
Jag var på läger över nyår på Sjöviks folkhögskola. Det var ett helt underbart läger på alla sett och vis. Jag var så nervös och orolig över de ansvarsuppgifter jag hade innan (inte för att det är direkt konstigt, jag skulle inte vara jag om jag inte var nervös för någonting) men allt gick strålande. Jag fick hjälp av de tre mest underbara människor, Tack Emma, Sanna och Elin! Ni är bäst!
Men nu kommer det.....jag är kär i.............Nyfiken?..........i.............Alla!
Jag tror att jag är kär i alla ledare, funktionärer och tonåringar. Det har varit så många härliga möten, samtal och händelser med alla dessa människor vilket gjorde att det var mycket jobbigare än vanligt att åka där ifrån.
Så nu sitter jag här någonstans emellan och funderar, mellan det gammla och nya i mitt liv.

Som jag nämnde förut så är jag en nervös och orolig person....eller? Åtminstone var jag det förut. Jag var nervös och kunde knappt sova dagen innan jag skulle göra något speciellt. Det kunde vara allt ifrån att börja skolan efter ett lov, träffa folk som jag inte kände eller till och med en sån sak som att åka till stan.
Tidigare har jag även haft den åsikten att ingenting få ändras, jag ska inte flytta ifrån Månkarbo jag ska alltid ha kvar alla kompisar lika nära som då och ingen av oss ska flytta utan vi ska leva i något slags gulli gull-utopi.

Men när jag fick gå från jobbet och hade pluggat på distans ett tag kände jag att jag behövde göra något nytt. Fritidsledarutbildningen på Lidingö blev det nya och det sjuka är att jag var inte nervös en enda gång!!! Inte när jag åkte in till en stad som jag knappt hittade i, åkte tunnelbana och buss och hämtade min nyckel till rummet. Hittade huset jag skulle bo i osv...inte äns första dagen i skolan, i en klass där jag inte kände en kotte! Inte äns då var jag nervös! Sedan dess har tiden gått jättesnabbt, det är kul i skolan, jag har en bra klass (så bra det kan bli iaf).
Det var till och från nästan jobbigt att åka hem till Föräldrar och SMU och annat jag hade här hemma. Det var mer eller mindre att få träffa nära och kära som drev mig. Livet lekte i STHLM.

Sedan kommer jag hem till julen och då var det faktiskt skönt att komma hem, hade en super jul med släkt och familj. åkte på läger och än en gång var jag nervös innan...???
Nu när lägret är över känns det jobbigt att åka tillbaka till Lidingö. Jag vill aldrig igen lämna Mellansvenska Distriktet, jag vill bo och leva här, jobba här och slutligen dö här! Men hur hållbara är sådana tankar? För att inte tala om sunda?

Nu när jag ändå sitter här och får saker sagda kan jag lika bra säga det här också. Visserligen är jag glad att det blev fritidsledarutbildningen för det är en yrkesutbildning som faktiskt leder någonstans efter utbildningen och även EFTER det. Men jag saknar trosfrågorna (inget snuskigt nu) Jag saknar att få sitta och diskutera med likasinnade i samma stadie i livet som jag då hade jag även haft en sundsvallsbo i klassen vilket hade gett mig någon anknytning till distrikt och mitt "gamla" liv. (sen är dom ju ganska trevliga i Sundsvall också)

Nu kom jag på en till sak att skriva om också (tar det här aldrig slut tänker du nu men det gör det) Första dagen på lägret satt vi ledare och skulle presentera oss med namn för varandra och även säga en grej som vi hatade, det är inte ofta vi får säga saker vi hatar och jag kom precis på något jag hatar just nu.
Jag hatar att allting är nytt hela tiden!


Nej kom igen nu Persson! Det känns nog bättre när du väl kommer dit och skola och allt börjar igen...men om det inte gör de då?

Ja det här blev ju ett muntert inlägg....men poängen är iaf att jag jusst nu inte riktigt vet vad jag ska göra med mitt liv.
Men det är väll där tron kommer in antar jag.