Äntligen är jag här i mitt lilla rum på frimurargatan 9, Lidingö.
Jag skulle få nyckeln vid 3 så jag tog tåget från Tierp vid 1 och hade planerat allt in i minsta detalj. Tågen in till Sthlm C gick bra, lite svårigheter att hitta rätt i tunnelbanan o så men jag kom på rätt där också. När jag kommer in i tunnelbanan med min enorma väska märkte jag att det var fullt så jag fick stå. Hade knappt hunnit slappna av innan en röst sa "dörrarna stängs" och precis när dörrarna stängts så drog den iväg med en fart som jag inte riktigt var beredd på så jag tappade balansen o drog nästan på rumpan. Som tur var lyckades precis få tag i en stolpe så att jag kunde behålla den lilla värdighet jag hade kvar. Hörde fnissningar bakom mig och jag kände mig som den lantisen i stan som jag faktiskt är.
När jag gick av i Ropsten så följde jag strömmen till vänster, upp för rulltrappan och precis när jag gått igenom spärren kom jag på att jag gått åt fel håll. Kommer ut och har ingen aning om vart jag är men jag börjar gå åt de hållet jag trodde att jag skulle. Nämnde jag att jag hade en skittung väska? Vimsade runt, blev utskälld av en byggarbetare för att jag gick någonstans där jag tydligen kunde få tegelpannor i huvudet och började fundera vad jag gett mig in på.
Till slut såg jag bron över till Lidingö och visste att jag kommit rätt. Bussresan till skolan gick bra men när jag gick av fick jag för mig att man kunde gå en annan väg upp till skolan (skyller på vägvisaren jag hade sisst) när jag insåg att det inte var rätt väg orkade jag inte bry mig så jag gick ändå, fick gina över en förskola men sen kom jag rätt. Äntligen!
När jag hade skrivit på kontrakt o sånt så fick jag ett kuvert med en bula. Hon som gav mig kuvertet sa att det var en överraskning i som egentligen skulle ligga på min säng men eftersom att jag blivit flyttad till ett annat rum så lag den där ist och då fick jag inte öppna kuvertet föräns jag kommit till mitt rum. "jaha?" tänkte jag. Som tur var det en till där o hämtade sin nyckel med bil så jag behövde inte hitta hit själv eller släpa den förbasskat tunga väskan hela vägen.
När jag till slut kommit fram och öppnade kuvertet så låg det en liten virkad kaktus (bilden) och ett meddelande om att allt skulle gå bra från diakonen. Jag vart så glad att jag nästan stortjöt!
För er som inte vet de så försökte jag virkad en sådan i somras med lite sisådär resultat. Då var man genast på bra humör igen. TACK MARIA!
Efter allt äventyr har jag varit och handlat och orienterat mig på denna ö. De kommer jag att försätta med i morgon så vi får se om det blir nå äventyr då också.